29 juli 2010

standin' on the verge

ni vet dendär känslan, när allt står helt rätt till; varje pusselbit är där den borde, livet leker, allt flyter på som det ska. ni vet dendär känslan, när vad som komma skall inte längre skrämmer en, för att man är så säker på vad man vill och vad man kan. ni vet dendär känslan, när man är så stensäker på att vad som än kommer emot ska man inte ge efter.
jag håller på att förlora samtliga.

jag vet inte om det har att göra med tanken på att vända blad, börja på ett nytt kapitel, som skrämmer mig. jag vet heller inte om det beror på att jag inte är riktigt redo att växa upp, eller om det handlar om att jag är orolig att allt detta ska bli för intensivt.
jag trodde att jag var så säker, stod så stadigt på marken. men nu känns det som jag själv har hamnat på en planka som jag inte vet hur jag ska balansera för att hållas kvar. jag är inte säker om jag är tillräckligt bra, om jag kan hålla mina nerver i skick, om jag klarar mig utan att få ett lindrigt sammanbrott.
mitt ekorrhjul har snurrat på maxhastighet så länge, att jag inte vet hur jag ska hantera situationen när det stannar.
ärligt talat är jag rädd för vad som väntar bakom knuten.

åskväder

hela veckan har jag gått och funderat varför alla klagat så innerligt över åskvädren som håller dem vakna om nätterna. det har korsat mina tankar att kanske jag varit så trött och sovit så djupt att jag helt och hållet missat hela skiten. jag har också övervägt möjligheten att det inte alls har kommit någon åska här över jutas.
och jag har snällt hängt med i diskussionerna och försökt låta medlidsam över vad åskvädret ställt till med. men innerst inne har jag bara suttit och önskat att det ska braka lös, att man ska få en skymt av naturens mäktiga krafter. inatt fick jag äta upp alla mina önskningar där jag låg i kalles säng och hoppade till vid varje blixt, skakade av åskan.
det hjälpte inte med mycket annat än att krypa långt ner under täcket och borra ansiktet djupt i kalles bröst. och inte ens då kände jag mig speciellt trygg.
även om jag aldrig var rädd för åskan när jag var liten, utan mest ansåg det vara häftigt och fascinerande, måste jag nog erkänna att rädslan verkar ha kommit med åren. visst, det är fortsättningsvis häftigt, igår stod jag flera minuter och beundrade blixtarna som lös upp hela himlen, var och varannan sekund. men när det började smälla i husknutarna och ringa i hemtelefonen var jag snabbt ner under täcket igen.
tänk vad lite som behövs för att få en att känna sig liten och obetydlig här i världen!

27 juli 2010

tuesday's gone

denna tisdag har jag varit övedrivet anständig.
i jobbet gnuggade madde och jag febrilt golv och släpade runt på bord och stolar utan att klaga en endaste sekund. tack och lov hade jag sovmorgon till 10, och så fick vi glass till eftermiddagskaffet.
efter jobbet kastade jag inte bort mina lediga minuter med att sitta framför facebook. istället diskuterade jag med mamma och käkade en suzette-pudding.
när jag sen kom mig till nästa jobb, orkade jag inte ens reagera på att korridoren var avspärrad och täckt med fanerskivor. jag städade gladeligen och ignorerade allt som såg ut som spår av en värre katastrof. jag var till och med så aktiv att jag tog hela två timmar på mig med skurningen.
när jag kom hem var jag faktiskt lite oanständig och spenderade några onödiga -men behövliga- halvtimmar åt snookning. hey, jag är väl bara mänsklig!
kela har fått mitt huvud att spinna med sina dumma frågor om IBAN-koder och föräldrarnas inkomster. dessutom, hur i helsike skulle jag kunna veta hur mycket jag kommer att tjäna resten av året, när jag inte ens vet om jag kommer ha ett jobb!? antagligen kommer någon gammal, gaggig kontorstant ringa och förklara det för mig snart...
jag har också tagit emot min studieplats, lärt mig att använda nätbanken, samt fått veta att kalle och jag får nycklarna till lägenheten på torsdag.
och ja, jag överlevde helgens körningar. och nej, jag vann inte ett 37 tums platt-tv. och ja, jag är fortfarande utmattad i kropp och själ. och nej, jag har fortfarande inte fått nog av min rallykarriär, även om det inte riktigt gick som jag hade tänkt mig. och ja, jag ska köra i jeppo imorgon och förväntar mig att ha en hederlig hejarklack bakom mig.
om jag säger att 'de e mycke nu', så övedriver jag faktiskt inte ens en liten gnutta.

23 juli 2010

fredagsfunderingar

herregud,
det var en hel månad sen vi kom hem från turkiet, kalle och jag, även om det känns som en vecka! jag har gett mig in på djupa vatten och skall köra i finlands näststörsta varmanstävling, med för stora skor dessutom! jag har en sambo, och egna nätbankkoder. hela vardagsrummet flockas av mina alldeles egna, viktiga saker, men jag har fortfarande varken hyreskontrakt eller nyckel i hand. mina ben är fulla av ärr och blodiga skorvar, men jag har ändå tänkt visa mig i shorts denna helg. om jag sitter här väldigt mycket längre kommer jag att bränna överrasknings-kladdkakan och dessutom få en utskällning för att jag är försenad till vår avfärd mot tammerfors. herregud, jag hoppas jag överlever!

22 juli 2010

ja e int bitter

... ja é en stor fet lögnare.
speciellt delen om fet passar in ganska bra just nu, eftersom jag tydligen har glömt alla knep vad gäller hur många glassar det är nyttigt att trycka i sig per vecka. men som vanligt orkar jag inte bry mig för det är ju sommarlov, och banta kan man ju göra i vinter när man är frusen och deprimerad.

även om denna dag gick betydligt snabbare och smidigare än gårdagen, lyckades den ändå spåra av och svänga käpprätt åt... ja ni vet. jag är inte riktigt säker var det gick fel, men det kan tänkas vara delen då jag steg in vid affärsverket och stannades i korridoren av ett stort fett kryss över korridoren. jag prisade gud och alla hans änder för att han hade skickat byggkillarna för att kakla golvet just denna kväll. godtrogen som jag är tog jag mig försiktigt till städvagnen, drog ut den och var redo att ge mig ut på min vanliga runda. mina drömmar gick i kras sekunden jag insåg att vissa av plattorna faktiskt rörde sig.
det var med ett stort flin och tindrande ögon som jag sen bar städredskapen upp och ner och ner och upp för trapporna. och det var med ljuv stämma som jag joddlade när jag insåg att diskmaskinen inte hade blivit startad igår, och nu skulle svämma över när jag plockade i dagens disk. och jag prisade jesus och sjöng hallelujah när jag insåg att hur jag än smyger tillbaka till städskrubben kommer kaklen återigen att röra på sig.
så jag log för mig själv när jag låste dörren till mitt älskade arbete, och väntar nu ivrigt på ett telefonsamtal där jag får höra att jag ska hålla mig långt borta från deras nykaklade golvhelvete.

för att lugna mina kokande nerver styrde jag sen kosan mot mysinge, för att äntligen hämta upp mitt hyreskontrakt. det värsta var att bilarna på riksåttan körde i 80. sen började bilen gunga och jag var nästan beredd på att jag hade punktering. tyvärr kom jag mig fram till mysinge, bara för att inse att mitt hyreskontrakt inte fanns på plats. jag åkte hemåt, och insåg först då vilket helvete det är när man är aggressiv och radion inte funkar. längs kovjokivägen hamnade jag bakom barnfamiljer, och vi körde i 70. en gång funderade jag faktiskt på att köra om, men eftersom bilens topphastighet är 120km/h och accelerationen är 0-100 på 2.5 minuter, ansåg jag det onödigt att ens försöka.
det hade nästan varit bättre om jag faktiskt hade fått punktering, så kanske hjulet hade lossnat, och jag hade kört åt skogs. då hade jag i alla fall inte behövt bekymra mig över vad som skall drabba mig härnäst.
nej jag är inte bitter, jag har bara jävligt otur denna afton.

17 juli 2010

in the sun

- joseph arthur

jag klarade morgonskiftet utan att varken behöva ringa ida eller känn allmän panik för att inget gick vägen.
jag kom mig hem från jeppis och klarade mig undan polisernas razzia, vilket antagligen skulle ha inneburit böter.
jag kom ut från alko utan att ha ruinerat mig själv, utan istället gått på ett säkert kort och handlat ett sixpack gin.
jag kom hem till ett tomt hus, lugn som en filbunke, även om det bubblade under ytan.

jag är nu påväg att lugna mina nerver genom att prata av mig med victoria över en glassdate. det har gått alltför länge sen vi hade tid att umgås, och även om det inte lär bli långvarigt idag, så räknas det åtminstone som ett plus i kanten.
sen är det tänkt att jag ska styra kosan mot oravais, för att hänga med kalle och hans band till maxmo, där det blir bandpractise, simning, öldrickning osv. jag är inte speciellt taggad, måste jag erkänna. men, det hägrar i horisonten, eftersom det senare ikväll är dans vid fjärdens kaffestuga. om jag så måste cykla dit ensam och förbannad, så är jag ändå påväg.

inget känns rätt, allt känns fel. om jag hade varit en enkel och dum människa hade jag skrivit ut precis hur jag känner mig i denna stund. men eftersom jag är relativt smart och oftast sätter andras bästa före mitt eget, står jag över denna gång.
igår läste jag dock något mycket klyftigt i eclipse-boken, något som både upprörde mig men också fick mig att sätta fingret på vad jag kanske uppfattas som för slags människa;
"I wondered if I was a monster. Not the kind that he thought he was, but the real kind. The kind that hurt people. The kind that had no limits when it came to what they wanted.
What I wanted was to keep him safe, safe with me. Did I have a limit to what I would do, what I would sacrifice for that? I wasn't sure."

16 juli 2010

oh crap it's friday

det är fredagkväll och jag sitter hemma och lyssnar på lars winnerbäck? förklaringen ligger i att min syster idag har blivit konfirmerad, jag blev anvisad att hålla mig borta från årvas för att det var dags för guysnight, och till råga på det ska jag upp i jobb klockan 7 i morgon.
idag var alltså dagen då min syster blev konfirmerad, och jag, där jag satt i mina tankar i kyrkbänken, tänkte mig tillbaka 4 år i tiden. jag kan fortfarande inte förstå att det var så länge sen, det känns ju som igår! jag minns hur vi stegade upp till altaret, nervösa över hur vi skulle sköta oss. jag minns hur vi stegade ur kyrkan, glada att allt var över, att vi hade livet framför oss. jag minns festen, med alla människor och den lilla tid jag hade att socialisera med dem allihop.
nog är det konstigt, att åren bara går och går, utan att man lägger märke till det destomer. för inte alltför längesen var jag 11 vårar gammal, sprang runt barfota på sommaren, gjorde kokosbollar när det regnade, njöt av att vara ledig, simmade varje lediga sekund... snart är jag universitetsstuderande, sommarlov är inget man gläds över längre, och man förväntas snart växa upp på allvar.
idag undrade min kusin när kalle och jag ska skaffa ett kusin/småkusinbarn åt henne. inte för att jag tog det hemskt mycket på allvar, men visst, det satte igång tankar i mig. inom några år förväntas jag skaffa hus och bilda familj, och ja, det är något jag till viss del ser framemot. men just nu vill jag bara vara, jag vill leva mitt liv till fullo, så att jag sen kan sätta mig ner och se tillbaka på dessa år med glädje i hjärtat, vara nöjd och glad, och inte ångra allt det som åren stal av mig.

14 juli 2010

in this moment

idag kom jag på mig själv med att sakna dendär "riktiga" sommaren. den, då man får sova hur länge som helst på morgnarna, när man kommer och går som man vill, får ligga och sola så länge det bara är möjligt. kvällarna när man stannar uppe tills solen börjar gå upp, utan att egentligen ha någonting vettigt alls att göra. visst är det bra att jobba, och ja, jag är glad att jag har fått ett jobb som inte är huvudlöst tråkigt och som ändå ger relativt bra med pengar. men ni vet inte hur mycket jag saknar dendär friheten, dendär underbara känslan av att ligga på stranden men en skara goda vänner en het sommardag, och bara njuta av livet. känslan av att inte behöva ha något att göra, inget ansvar, inga tider att passa, inget viktigt att fundera på.
för tillfället har jag fastnat i stressens ekorrhjul. mitt liv spinner runt i topphastighet, och jag har inte ens märkt något. halva sommaren har redan gått, och jag har inte hunnit koppla av en endaste smula. att jag bara har en månad kvar i jobbet hjälper inte mycket, även om jag är medveten om att det (hoppeligen) finns sommarvärme kvar ännu i augusti. för när ledigheten börjar är det massa andra saker som ska skötas om: det ska handlas möbler, det ska målas, tapetseras, skruvas och flyttas...
av någon underlig anledning tror jag att den som uppfann ordet sommarlov faktiskt syftade på den sista stavelsen. men jag har tydligen inte riktigt uppfattat det.
så tyvärr tror jag att hamstern är påväg att dö, medans hjulet snurrar vidare. får väl hoppas att jag har fel.

8 juli 2010

ohikiitävää

denna vecka har jag och belinda återigen målat bort våra hjärnceller, denna gång i vexala. myggorna, bromsarna och rosenbuskarna har varit våra bästa vänner, medans solen lyst (haha) med sin frånvaro. eller i alla fall har det verkat så.
jag har också hunnit vara till LBB och jobba, vilket var otroligt roligt, eftersom det var så himla länge sen sist. hoppeligen har jag snart lite mer tid för just det jobbet.
kalle fick besök av mig igårkväll, och vi passade på att måla om bubblan inför helgens FM-tävlingar. kanske inte så värst kreativt, men stilrent åtminstone. sommarens första dopp, åtminstone för min del, hann vi också med, vilket var otroligt uppfriskande! även om det tog en halv evighet innan jag kom mig i...
idag slutade jag så tidigt att jag till och med har hunnit ligga ute i solen. vissa kanske anser att det inte behövs, eftersom jag redan ser ut som en pepparkaka. men hey, D-vitamin är ju nyttigt! dessutom hade jag så tråkigt att jag diskade OCH tvättade kläder helt frivilligt, vilket absolut inte hör till vanliga sommarlovsaktiviteter. kanske mitt undermedvetna förbereder sig för vad som komma skall... och när jag nu nämner vad som komma skall, kan jag ju ta och berätta om veckans roligaste händelse; när jag och mamma igår på eftermiddagen styrde kosan mot staden j för att titta på en lägenhet åt mig. visst, jag hade fördomar, och visst, jag blev lite besviken. men till min stora förvåning blev jag så förtjust i just den tanken att det var lite speciellt, något som ingen annan har, ett litet projekt åt mitt pedanta huvud. efter att ha gått omkring en stund kände jag genast att detta är jag, detta är något jag skulle kunna gilla. jag fick nästan dendär känslan av att det en vacker dag kan börja kännas som ett.. hem. och nu sitter jag förstås och drömmer mig bort med inredningsplanering osv. dagarna i ända... suck.
nåja, jag får väl trösta mig med att hittills har denhär sommaren gått som på löpande band, både tidsmässigt och "att-göra"mässigt. hoppeligen fortsätter det i samma takt, så att det blir augusti någon gång!
sommar, alltså jobb, i all sin ära, men nog ska det bli skönt med lite egen lugn och ro. det tror i alla fall jag!

5 juli 2010

den långa väntan

vet ni, ibland känns det som om det ända jag gör är att vänta.
jag väntar på sommaren, jag väntar på vintern, jag väntar på att skolan ska ta slut, väntar på att skolan ska börja, jag väntar på fredag, på söndag, jag väntar på att det ska börja hända något intressant, väntar på att det ska lugna ner sig någon gång. om jag säger att livet är en enda lång väntan kanske jag överdriver en aning, men för tillfället känns det faktiskt så.

i helgen kom jag på mig själv med att vänta mer än en gång, må ni tro. på fredag väntade jag till att börja med på att få sällskap i mitt målas, jag väntade på att klockan skulle gå så att jag skulle få åka iväg till årvas för att träffa kalle, väntade på att få ha en lugn kväll tillsammans med honom. mest av allt väntade jag ändå på lördagen, och allt vad det förde med sig. det underliga var att trots att vi kommit oss till härmä, stod jag ändå där med en stor klump av nervositet i magen och svetten rinnande i pannan, och väntade. väntade på att min startnummer skulle sättas upp i tornet, väntade att flaggan skulle signalera start, väntade på resultat. och det ska ni veta, att -i alla fall för tillfället- det inte finns någon härligare känsla än när man sitter där i bilen med gasen i bottnen och bara väntar på att komma nånvart. born to be wild, you know it.

sen har jag också riktigt på allvar lagt igång med att vänta på svar. jag väntar på svar från min nya arbetsgivare, om det blir något arbetskontrakt eller om jag bara lallar på som tidigare här framöver också. jag väntar på svar från ÅA, för att få det svart på vitt att en av mina stora drömmar genom livet har gått i uppfyllelse; jag har blivit antagen till barnträdgårdslärarutbildningen.
jag väntar på att kalle ska ge mig svar, och att jag själv ska finna svar, på hur vi ska bo i höst. och jag väntar på att det ska bli onsdag, då jag äntligen får gå och se på den fösta lägenheten. det, kära bloggläsare, har jag väntat på lääänge. och allt tack vare ett litet sammanträffande som heter duga!

så nu återstår bara det allra värsta: att låta dagarna, timmarna och sekunderna gå, och hoppas att allt blir på bästa vis. denhär gången har jag faktiskt en riktigt bra magkänsla. så håll tummarna!