28 september 2010

flow

okej, jag är mycket medveten om att jag är en förskräckligt dålig bloggerska.
men ni förstår, det är inte alltid så lätt när man är stenförkyld, har en växande bokhög och avtagande tid. dessutom har jag inte haft mycket att berätta om eftersom den senaste veckan i princip gått ut på det samma: skola, jobba, äta, slappa, zumba, facebook... okej, jag är ändå uslig.
i alla fall går det att konstatera att jag inte rider dressyr tillräckligt ofta, eftersom jag efter söndagens korta pass har varit så sjuk i kroppen att jag knappt orkat röra mig, ännu mindre vara en aktiv motionär. jag har försökt åtminstone.
och även om jag är en snygg tjej i sina bästa år har jag lite för mycket entusiasm angående innehållet på mitt konto och beställer 70€+ paket från H&M, handlar kylskåpet fullt, och äter också därefter. det kommer väl inte som en chock åt någon att mina lår börjar vara oroväckande ofasta.
men det är väl smällar man får ta när man är sambo och studerande. och inte minst, jeppisbo! här finns varken cykelsällskapet anna, 5 dagar zumba/vecka, 3 dagar ridning eller ens affärsverket.
och usligt som det är denna afton, tänker ändå kalle och jag bege oss de många metrarna till siwa för att inhandla varsin godispåse och sen bänka oss framför tv:n och titta pistvakt. great.

19 september 2010

situation

veckan som gått har varit fullständigt kaotisk; den har innehållit allt från ensamma tårfyllda nätter till trevliga utekvällar i gott sällskap.
psykiskt har det varit en tung vecka för mig, eftersom min stubin återigen prövats, och mina gränser återigen töjts längre än nödvändigt. det är konstigt att det alltid är jag som sänker ribban, alltid jag som ger med mig, och därmed också nästan alltid jag som är den som får på nyllet.
på tisdagskvällen efter skolan hoppade vi barnträdgårdslärare i en buss och åkte iväg till staden i syd. vi sjöng snapsvisor och hade drickatävling, och kom fram alldeles för tidigt. kan ni tänka er att jag, maria paula annika heikkilä, har stått och köat för att gå in till fontana!? det är ju helt sjukt.
i alla fall så ägde vår gulissitz rum där, och även om den inte var lika fantastiskt awesome som abi-exkursionen i åbo förra hösten, så var det definitivt värt pengarna. snapsen och cidern slank ner som vatten, våra vackra visor fick nästan taket att lyfta, och jag och minna klarade oss -mot alla odds- utan att kissa ner oss.
vi fortsatte efteråt till ollis, där det blev drinkar, shottar, sång och dans för hela slanten. och när vi sen blev hungriga och hade tänkt käka vårrullar, fick vi besvikna gå och äta pizza istället. vilken normal vårrullsförsäljare stänger före klockan 1 på en tisdag!? hallåå...
när vi sen kom hem från sitzen klarade jag och sosso oss hem på våra cyklar utan större bekymmer, och jag var glad och nöjd över kvällen. synd bara att en så trevlig kväll måste förstöras sekunden jag steg in genom dörren.
och mer behöver ni inte veta.
igår hade kalle och jag ordnat inflyttningsfest part 1 här hos oss. vi hade fint besök av linn, tossa, linda, putt, nortti, adde, mange och robin. vi käkade tortillas, diskuterade, lyssnade på musik, och vissa av oss badade till och med bastu. kvällen var också full med intriger: kalle tappade en ölflaska i trapphuset påväg från bastun, och plötsligt var helvetet lös. tydligen tycker våra grannar att det är hela världen att man springer omkring i handduk klockan halv 11 på kvällen.
vi fortsatte sen till netti, där det blev studierabatt-cider och fler trevliga diskussioner. det må jag då säga, att det var ett ganska stort tomrym som fylldes bara för att jag fick lätta på mitt hjärta under kvällens lopp.
nog är det ändå svårt att ha sina vänner så nära, men ändå så långt bort. det är inte riktigt samma sak att spilla sina sorger över sin pojkvän, för han är ju ingen kvinna, alltså förstår han inte, även om han tror sig göra det.

och nu tänker jag rista ner nästan två månader av tankar i min dagbok, och samtidigt undvika allt som heter skola och därmed kurslitteratur. oj vad jag ska ångra mig när vi har tent.

15 september 2010

allt känns fel

hur gör man när man tappat förtroendet för den som står en närmast?
skiter man i allt, låtsas som ingenting? klistrar man på ett leende och inbillar sig själv att det löser sig med tiden?
hur går man vidare när man vet att hur många förlåt som än ramlar in så finns det ingen mening bakom? när man vet att samma sak kommer att upprepas igen och igen?

jag vet helt enkelt inte hur jag ska hantera känslan av när allt rinner genom händerna.

13 september 2010

nej inget kommer att bli bättre

idag har jag en bitter-och-inåtvänd-dag, så jag tror det är bäst att ni inte tar mina påståenden så förskräckligt allvarligt.
i alla fall känner jag mig vilsen och ensam och skulle helst av allt dra ett streck över allt som händer och måste göras denna vecka. dessutom jag har sömnbrist, huvudvärk och ont i magen.
och sen gick jag ännu till överdrift och stack iväg på en ca 2 km:s joggingrunda ikväll. det gick inte så smidigt som jag hade tänkt mig, men faktiskt hade jag bättre kondition än jag hade trott.
nu skulle jag helst av allt förtränga allt som händer runt omkring mig och spola fram till något bättre. imorgonkväll till exempel, då vi ska på sitz till vasa. jag hoppas det blir minst lika great som åbo förra hösten!
nu tänker jag inte skriva mer, för då kommer det att handla om personer som istället för att stötta mig ignorerar min existens och tror att allt blir bättre på så vis.

3 september 2010

when you're gone

alltid när du är borta, känns det som om en del av mig också försvinner.
jag försöker fylla mina dagar med skola, jobb, kompisar, tv-program, musik...
men det hjälper inte. dendär känslan av ensamhet och otrygghet smyger sig på ändå, väntar där i mörkret.
jag väntar att klockan ska gå så att det fortare blir nästa dag, som jag återigen kan fylla med aktiviteter som får mig att hålla tankarna på något annat för en liten stund. men sen kommer dötiden igen, och nästa ensamma natt.
även om jag vet att du bara är ett telefonsamtal -50 km- ifrån mig, är det svårt, svårare än det kanske borde vara. det är väl bara sån jag är, rädd för att vara ensam, rädd för att känna mig bortglömd.

för ett år sen gick jag igenom en ganska jobbig period av mitt liv, en övergång från att alltid ha haft någon runt mig, någon som stöttade och lyssnade, till att vara helt på egen hand. det var en total flopp, och jag höll på att gå under.
sen en solig höstdag stod du där och log mot mig, och hela min värld stannade upp. aldrig i hela mitt liv hade jag trott att jag skulle kunna må så bra av en människa, aldrig hade jag väntat mig att något så spontant och "oseriöst" kunde bli det bästa jag varit med om.
du är hela mitt liv nu, allt jag behöver och allt jag önskar mig. och även om du är borta vet jag att den kärlek som väntar när du kommer hem igen är minst lika stark som när du åkte iväg.
det är så när man älskar varandra villkorslöst.

2 september 2010

a lonely thursday

okej, det kanske verkar som om min blogg har dött. så är det dock inte, utan den har bara vilat på sitt nya utseende en stund, so to speak.
nu har vi i alla fall kommit igång med skolan och allt vad det innebär. hälften av den information vi får och 90% av föreläsningsinnehållet har tyvärr gått mig helt förbi, och jag har innerligt börjat tvivla på om jag någonsin kommer att bli en duktig universitetsstuderande.
i alla fall är det jag förstår intressant, och det känns nog som om jag är inne på rätt spår, eller åtminstone påväg ditåt. psykologin och analysen vi kommer att få ta del av är det som fascinerar mig mest, eftersom jag alltid har sett mig själv som en person som har lätt för att ta fatt på människors känslor utgående från deras beteende.
det som är svårast är nog allt läsande. alla dessa eviga böcker som ska sökas, lånas, läsas, antecknas ur... frågan är, kommer jag ens att ha ett socialt liv när det kommer till kritan? i alla fall har jag varit duktig och lånat några stycken redan, så på 5-6 veckor borde jag väl hinna med lika många böcker, kunde man tänka sig. kalle får väl vara glad att han har sitt älskade playstation att underhålla sig med sålänge.

nu sitter jag ensam här i lägenheten med en hel bunt med saker som jag kunde ta itu med. men 'kunna' är ju tyvärr inte samma sak som 'vara tvungen', och jag kommer högst antagligen att skjuta upp mina viktiga saker tills någon annan tråkig kväll. den som spar han har...
kalle åkte hem till oravais över helgen, det är liiga-körning på kemora som gäller. jag är faktiskt lite ledsen över att jag inte har tid och möjlighet att sticka iväg dit alla tre dagarna, eftersom jag har både skola, jobb och andra aktiviteter pågång. men nåja, får väl trösta mig med att jag i alla fall får checka läget på söndag. med förutsättning att jag vaknar tillräckligt tidigt på morgonen.
dessutom kan det ju vara bra att få spendera lite quality-time med sig själv här i lägenheten. tänk vad skönt, nu behöver jag inte bry mig i att försöka se snygg ut när jag dansar zumba ikväll!