31 oktober 2010

all I want all I need

- whitesnake

gårdagen var helt underbar. även om jag inte fick fin frukost på sängen och en bukett rosor som jag innerst inne hade önskat mig, var jag riktigt nöjd. jag fick i alla fall chokopuffs serverat i skål på sängen. och presenter, även om jag redan hade en av dem. men det är ju tanken som räknas!
vi tittade på sonata arctica konsert och en av mina favoritfilmer; hysteria - the def leppard story. kalle bjöd mig på mat + efterrätt vid sesam, och det var otroligt gott. kvällen spenderades sen dansandes vid kristallen, och det gick faktiskt riktigt bra. humöret var på topp hela dagen, och även om jag knappt fick i mig alkohol eftersom jag mådde halvt illa, så var jag nöjd ändå.
inget kunde förstöra den lycka jag kände. inte ens desperata uppmärksamhetsförsök från det förflutnas sida. och det är orsaken till att mitt inlägg inte blir så romantiskt som jag hade tänkt mig. det gräver lite i mitt sinne denna dag, och jag behöver nog några dagar att komma över det hela.
jag har ändå äntligen fattat hur bra jag har det, och tänker göra allt för att sluta vara paranoid över inget. men jag återkommer när det känns bättre. jag lovar.

28 oktober 2010

rollin'

livet rullar på i vanlig takt igen. kalle är tillbaka och mitt känsloliv är alltså back on track.
för tillfället njuter jag av mitt efterlängtade "höstlov", som varar mellan tisdag och fredag. jag har varit duktig, aktiv studerande och skrivit klart alla mina inlämningsuppgifter, några dagar på förhand till och med!
dessutom har jag lekt housewife denna vecka. förutom att städa och diska och plocka undan kalle har jag bakat både bröd och bullar. bullarna är faktiskt i ugnen just nu, och det måste jag erkänna, att även om jag gjorde dem i min köksmaskin så såg de inte riktigt ut som de brukar!? hoppeligen smakar de ändå lika ljuvliga, och allra mest hoppas jag att kalle tycker om min lilla överraskning. han brukar nämligen ha en tendens att "inte ha lust för tillfället" när jag försökt vara en snäll flickvän...
imorgon ska jag en stund i jobb så länge beth är hos läkaren. det blir ett bra tidsfördriv, eftersom jag fortfarande inte fått mina borttappade OC-avsnitt hitfixade. dessutom blir det fortare kväll, då jag äntligen får träffa min kära vicko. det var inte igår det, minsann!
dagen jag egentligen längtar efter är förstås lördag, eftersom det då är min och kalles ettårsdag. det är helt otroligt att ett år redan gått, det känns ju som igår! och dessutom trodde inte någon av oss att vi ens skulle klara oss ända till jul. tänk så fel man kan ha, och tänk vad underbart det kan vara när det äntligen känns som man hittat rätt tillslut!
hoppeligen ska jag ha tid och ork att sammanfatta en romantisk historia på söndag, dvs med förutsättning att vi har överlevt lördagskvällens dansgala.
solong!

20 oktober 2010

ego boost

ursäkta för mitt utbrott igår. vi kan skylla på att jag var trött, ensam, och hade sett alltför många avsnitt OC.
idag hade vi den fruktade tenten i pedagogik som vetenskap. om jag själv får säga, utan att skryta, så tror jag det gick bra. det kan till och med hända att det gick riktigt bra. jag blev så fort färdig att jag fick nästan två timmar ledigt. vilket sen ledde till att jag tog cykeln hem och gjorde egen, mumsig mat istället för att betala 2,60 e för skolans köttfärsbiffar. sen hade vi bara 2h "övningstimme", och så var plötsligt kursen i pedagogik som vetenskap slut.
nu sitter jag hemma, disken är diskad, och klockan är så lite att jag både kommer att hinna se ett avsnitt (eller två!) OC och till och med dansa ett kortare pass zumba innan det är dags att hoppa i duschen.
ikväll blir det halloweensitz, vilken jag tänker erövra iklädd inbrottskläder, några cider i magen samt ett glatt humör. skitsamma om ingen bryr sig hur jag har det, jag kan väl ha kul ändå!

you don't know nothing 'bout hard work

19 oktober 2010

falling to pieces

my life as you know it is about to fall to pieces.
detta insåg jag sorgligt nog idag. jag förstår inte vad som hände med den glada, positiva, spralliga flickan som inte tog skit av någon, inte brydde sig om hur hon såg ut eller vem som fanns i knutarna.
hon var inte skräckslagen när hon lämnades ensam längre än en dag, hon blev inte ledsen fastän ingen hörde av sig eller ens gav några slags ledtrådar om att de tänkt göra det.
hennes självförtroende var på topp och hon ansåg att livet var härligt med allt vad det innebor.
vart försvann hon?
häromdagen hörde jag en sång på radion. en välbekant en, en sådan, som väckte mycket känslor och minnen. och det finns speciellt en rad som aldrig slutar beröra mig; what am I leaving when I'm done here?
jag vet att jag har tillräckligt med människor omkring mig, människor som älskar mig och bryr sig om mig och vill mitt allra bästa. men vad ska man göra när alla de människorna, nästan samtidigt, vänder ryggen till när det känns som värst?
är det stor vits att ringa och ringa, när de inte ens vill höra? jag har alltid sagt, att det är stor skillnad på att lyssna, och att faktiskt lyssna. därför undrar jag nu, vem ska lyssna på mig, när jag skriker på hjälp?
men oroa er inte, det är bara såhär det känns just nu.

linkin park - leave out all the rest

18 oktober 2010

en tröst för stunden

idag hoppade min kära hanna & jag i min kära nissan och stack iväg till kokkola. även om det var (nästan) år och dagar sen vi hade träffats, kunde vi ta upp tråden precis där vi lämnat den. otroligt! vi hade en mycket trevlig dag i shoppingens tecken. min plånbok som pappa tidigare hade utökat med 150€ är nu nästan tom. och vi sökte febrilt efter en chingchong-restaurang, men fann ingen. istället villade vi bort oss längs de enkelriktade gatorna, och blev stirrade på av byggnadsmän som inte alls förstod att vi sökte efter iguana-studion.
mitt piercinghål har tydligen växt åter trots mina febrila försök att putsa och dagligen trycka igenom med något vasst. eftersom jag inte själv klarar av att tortera mitt stackars öra, hoppas jag på att ett billigt, alternativt gratis, mirakel dyker upp. hjääälp?
jag har också varit på jobbet första gången på 1½ vecka, och det gick helt över förväntan. jag hade tänkt mig att det skulle vara indonesien igen: ett katastrofområde utan dess like. men allt gick lugnt till och jag hann till och med städa före utsatt tid hade gått ut. great.
jag cyklade hem och låtsades som om jag inte hade motvind och en tom lägenhet att komma till. jag plockade mina nya, fina kläder och pratade med älskling i telefon istället för att helhjärtat koncentrera mig på min zumba-dans. och jag åt en banan istället för något ordentligt i hopp om att mina lår ska bli mindre feta på så vis.

jag är ett hopplöst fall, som tror att allting händer av sig själv, ifall jag skjuter upp det tillräckligt länge. jag tror att tenten på onsdag går bra bara för att jag ikväll har varit duktig och bläddrat igenom allt material samt antecknat. jag tror att det löns att gå på sitz som jag måste lägga dyra pengar på istället för att göra mamma (som bjuder!) sällskap på zumba vid fitness.
jag tror att om jag lyssnar på musik och försöker sjunga med i den alltför höga låten blir jag av med min krassliga hals och den ensamma känslan som vilar över detta hushåll. jag tror också att min piercing automatiskt kommer att infinna sig i mitt öra en morgon när jag vaknar, utan att jag behöver lyfta ett finger för det.
jag tror också att bunten med inlämningsarbeten för nästa veckas fredag på något mystiskt och mirakulöst sätt kommer att skriva sig själva och lämnas in i respektive lärares postfack inom utsatt tid.
dessutom tror jag att om jag låtsas som om jag mår bra märker ingen att jag är påväg ner i en självfötroende-grop djupare än avfallskärlen på siwas gårdsplan.
och om jag dessutom skriver flera listor med dåliga ursäkter kommer tiden spolas framåt och det blir helg och allt jag måste göra skjuts upp några dagar.

ifall det var någon som helt hade missat poängen, så bor jag ensam denna vecka.

13 oktober 2010

en pessimist i sitt livs form

jag är ensam och sjuk och hela mitt liv känns lönlöst och bedrövligt.
nu ska ni inte tro att jag gått och blivit en pessimist som bara uppdaterar sin blogg när hon vill att någon ska tycka synd om henne. nej, utan nu råkar det bara vara så att det är när jag är lite nere som jag har mest inspiration.
inte allt är ändå av ondo, om man uttrycker det så. vi har för tillfället en praktikvecka, som verkligen är en avstickare från den gråa vardagen! barnen på länsinummen päiväkoti är absolut det jag behöver just nu. att jag dessutom får öva upp mina finskaförmågor samtidigt som jag får göra det jag tycker allra mest om, är inte illa alls.
baksidan av myntet är dock, att eftersom jag inte befinner mig i skolan, verkar min hjärna ha uppfattat denna vecka som en vilovecka. tenten i pedagogik som vetenskap ligger runt hörnet, 130-sidorsboken till litteraturseminariet skräpar oöppnad på skrivbordet... ja, ni förstår väl.
dessutom har jag gått och blivit förkyld igen, och det finns varken lust eller motivation att göra något vettigt just nu. i alla fall får jag väl trösta mig med att man kan få andra chanser här i livet.

och förutom att jag ignorerar all press och stress, känner jag mig alltså rätt ensam. ja, jag är medveten om att jag inte ska klaga eftersom jag har massor med vänner och en pojkvän som ställer upp nästan till 100%. men vad är det för vits, när vännerna inte finns till hands (då menar jag i närheten) när det känns ensamt och tungt? och vad är det för vits när den som står en närmast smiter iväg direkt när det börjar nalkas "låga" perioder, och alltså inte stöttar en när man behöver det som mest?
kalla mig galen, men det mesta känns rätt lönlöst just nu. kanske har jag bara en dålig dag, kanske är det stressen som lurar i knutarna, kanske är det för att jag inte har någon utanför detta hushåll jag kan anförtro mig åt, eller sen är det helt enkelt mina sjuklings-hormoner som spökar.
jag hoppas i alla fall att det mesta ordnar sig och att jag inte behöver fortsätta länge till på detta vis. det skulle inte min skalle fixa.

7 oktober 2010

of most importance

ja det må ni då tro, jag har gjort det igen!
även om jag alltid tänker att när jag börjar en ny skola, träffar nya människor eller annars bara går in i en ny slags period i mitt liv, ska jag aldrig vara som jag "för det mesta" är. det vill säga att jag tar alltför mycket plats, tycker om att ha kommandot, berättar alltför mycket om mig själv, tar på mig uppgifter som jag egentligen inte hade tänkt mig... nu har jag då alltså återigen lyckats bryta mitt "ska-inte-göra-så-nästa-gång"-mönster. denna gång har jag gått och lovat bort mig till åbo akademis studentkårs fullmäktige. tusan också!
inte för att det är något som skrämmer mig eller ens bringar mig ångest. jag vet att jag är en utåtriktad och social person som är duktig att formulera sig på sätt så att folk lyssnar. men ändå, vad tänkte jag med!?
det värsta att det är inte själva mötena i sig som får mig att rysa, utan hur sjutton jag ska hitta från tågstationen i åbo till stället där mötet hålls??! jag är hopplös, jag vet.

6 oktober 2010

october love

livet går sin stilla gång, ändå känns det som dagarna svischar förbi i sådan fart att jag knappt hinner med själv. jorden snurrar, och jag med den. men vad händer när det stannar?
ni kanske minns att jag i somras oroade mig över vad som ska hända när mitt ekorrhjul har slutat snurra. tja, det stannade, och inget speciellt hände. det var faktiskt ganska skönt att bara vara.
nu är jag återigen tillbaka i rutiner, som jag så länge längtat efter. jag stiger upp på morgonen, även om tiderna varierar rätt drastiskt dag till dag, cyklar iväg till skolan alternativt jobbet, gör det som ska göras, och cyklar sen hem. kvällarna flyger förbi med inte alltför mycket att göra. jobb, zumba, hemvisit i nykarleby för att motionera hästen, eller filmskådning.
vissa kanske tycker att det är tråkigt att alltid göra samma sak, men för mig är det en trygghet. när jag vet vad som är pågång varje dag, och ibland till och med har något trevligt att se framemot, mår jag mycket bättre än när jag virrar omkring sysslolös. man kan nog säga att jag är lite av en "göro-narkoman", om någon förstår innebörden med det.

i alla fall så har det redan hunnit bli oktober, gud förbanne, även om det känns som det var förra veckan kalle och jag låg på alanyas stekheta stränder. visst, jag saknar solen och min pepparkaksbruna hy, jag saknar värmen och glassen och shortsen. men nog ska det bli skönt med lite snö på marken, pepparkaksbak, julmiddag, och inte minst traditioner. kanske det är sant som folk säger, att med åldern lär man sig att uppskatta de olika årstiderna på ett helt annat sätt.
för övrigt så har vi tentvecka denna vecka. jag har fasat länge och fruktansvärt för detta, men sist och slutligen är det nog inte så farligt som jag inbillar mig. eller vad vet jag, hittills har jag ju bara snällt bläddrat igenom våra papper och tror mig förstå det mesta och viktigaste. när det kommer till kritan imorgon kl 8:30 får vi se om det bär eller brister. kanske jag inte är så intelligent som jag påstår mig vara ändå.
en ny plan har jag också i genomförning från och med denna månad: bara en godisdag i veckan, och jag får bara äta en slags sort per månad (t.ex. en gång godis, en gång chips osv.) det går inte så bra som jag hade tänkt mig, faktiskt. men det förvånar väl ingen?
på lördag blir det säsongens sista varmanstävling på en bana jag aldrig sett och med en bil jag aldrig suttit i. som tur har min nervositet svischat iväg i takt med tiden, och dessutom har jag tydligen lärt mig att det är lika bra att bara njuta och ha roligt så länge det varar. visst, jag är en dålig förlorare och blir surare än nödvändigt när det inte går som jag tänkt mig. men än så länge intalar jag mig själv att livet handlar om att överkomma hinder på vägen, nå sina mål, för att kunna utvecklas här i livet. får se vad jag tycker efter nästa tentläsning!