30 september 2014

Håret då och nu

Just nu är jag mitt uppe i en hårkris. Permanentlockarna börjar sila, och jag funderar om jag ska permanenta igen och fortsätta spara ut håret, eller om jag ska klippa mig lite. Trivdes ju så himla bra i sidecut, kände att det var väldigt jag. Det som bekymrar mig mest är ju hur länge det tar att spara ut om jag sen igen -vilket jag troligen gör- bestämmer mig för att jag ändå ska ha långt hår. Åh dessa livets dilemman!

 2011, älskar färgen! Här har jag gjort lockar med locktång.
 2012. Två månader efter denhär bilden sparade jag ut sidecuten och det är först nu, två år senare, som jag har någotsånär jämnlångt hår.
Håret i somras, jättefint! Lockar har varit min absoluta favorit, så enkelt att sköta. Lite risigt bara...
Just nu är dethär ungefär så mycket som mitt hår lockar sig...

Vad tror ni?

The last of september

Sista september, och jag kan knappt tro att det är sant. Vart for denhär månaden? Åkte vi inte nyss iväg till Alanya? Kom vi inte nyss hem? Jaja, den vanliga visan här på bloggen, livet susar förbi och jag hinner inte alls med! Trettionde september innebär också att det är en månad till min och sambons femårsdag. FEM ÅR? Ja, jag tänker inte ens börja prata om hur det kan ha gått till. Inte just nu i varje fall.

Nu tänkte jag bara snabbt kika in och berätta att denhär dagen har gått åt jobb, matlagning, zumba och dator. Däremellan har jag sprayat mina försöksobjekt för andra gången (och åtminstone en av dem blev förstörd),veckohandlat och duschat. Och inte så mycket mer faktiskt. Just nu funderar jag om jag ska orka stiga upp ur soffan och koka mig en kopp te. Och sen funderar jag rätt mycket på mina fjällande ben. Och på dendär jävla bilen jag äger. Men det är en helt annan historia. Som Redrama skulle ha sagt - ha de BRA!

Hooked on Pinterest

Så jag antar att de flesta av er läsare är bekanta med Pinterest. Om inte så kan jag börja med att varna er, LÅT BLI!!! Jag vet inte hur länge jag hållit mig undan, månader, år till och med? Var och varannan bloggerska och instagrammare pratar så bra om Pinterest, och allt jag kunnat tänka på är "hur ska jag hinna med det?!". För som ni kanske har förstått så blir jag nästintill besatt av nya, intressanta saker jag hittar på eller fördriver tiden med. Ett bra exempel: Jag börjar spela The Sims - jag spelar varje dag, varje lediga minut jag har, tills jag får leidon efter nån dag eller vecka, alternativt när jag fått färdigt huset jag byggt (brukar aldrig spela med familjerna).

Nå, förstås har ju detta nudå hänt med Pinterest. Det var nån vecka sen jag registrerade mig, men först igår hade jag tiden att sätta mig ner och kolla hur det riktigt funkar. Och det är ju skitenkelt: Du bara bläddrar i flödet, eller sen söker du nåt specifikt. Kollar på bilder, sparar dem som inspirerar dig på nåt vis, organiserar enligt tycke. Jag började igår på kvällen, satt ungefär två timmar. Idag har jag suttit lika länge. Detta har resulterat i nästan 10 mappar och snart 200 bilder. Alltså på FYRA TIMMAR! Helt sjukt. Och då har jag bara sökt på några saker. Dagens två timmar har t.ex. gått ut på sökorden "industrial country". Hittade hur mycket som helst. Då sökte jag bara i bildflödet, klickade aldrig in mig på förslag eller andra användare.

Jaja, dethär kommer ju helt klart att sluta bra. Kikade bara snabbt in på Sofias Pinterestkonto, men fick snabbt vända i dörren, med risk för att spara allt jag såg. Håhå, så mycket fint det finns här i världen, som jag skulle vilja ha. Kolla nu bara på dessa favoriter (och det var jäääättesvårt att välja bara några!):

 Håller på och övertalar sambon att ett Smeg-kylskåp nog skulle va nåt. Meeeen kanske inte mintgrönt...
 Jag väntar ju ännu på min egen sänggavel, som typ ska se ut såhär!
 P-E-R-F-E-C-T-I-O-N

29 september 2014

Another monday

Alarmet var ställt på 6:45 och jag var redo för en morgonpromenad. Så fort alarmet ringde visste jag att det inte kommer bli nåt sådant, huvudet var tungt, halsen var rosslig och jag fick knappt sagt åt sambon "tror itt ja kan fa å ga na". Bara att ställa om alarmet och försöka somna om. Hade så dåligt samvete och var så arg på denhär arma förkylningen att jag knappt kunde sova!

Jobbade halv nio till halv fyra idag, stannade kvar en stund och planerade och fixade. Hemma blev det matlagning. Kvällens middag fick bli ugnsgrönsaker, lite jasminris och laxmedaljonger (med Koskenlaskija paprika) i ugnen. Sen tyckte jag det var dags att prova mina nya spraymål, så jag samlade ihop lite grejer och gick ner i uthuset. Och så roligt det var! Går redan runt och tittar vad allt jag kan spraymåla. Är så inredningsinspirerad nu igen. Känner för att röja ur uthuset och se vilka skatter som finns där. Sambons familj har också flera gamla hus som de använder som "förråd" (läs: skräpförvaring), känner på mig att jag borde besöka nåt av dem också i jakt på fina gamla grejer!

Här kan ni se mina försökskaniner till sprayobjekt! Två gamla konservburkar sprayade jag i svart i hopp om att det ska gå att skriva "bestick" på dem med krita. Den vita ljuskoppen har varit grön. Locken tillhör burkarna jag förvarar mitt indiska te i. Den stora mintgröna burken stod ute på vårt trädgårdsbord, och den tog jag med bara av farten. Får se vad detta ska bli till!

Vid sjutiden träffade jag Maria utanför Livsmedel. Vi trotsade de kraftiga vindarna och traskade iväg på en skön kvällspromenad. Ingen aning hur långt vi gick, men med en tid på 1h 20 minuter gissar jag att det blev runt 10 km. Många funderingar hann vi med på den rundan, tackar för sällskapet! När jag kom hem blev det en varm dusch och lite bärkvarg framför tv:n.

Nu fördriver jag tid i bloggarnas värld medan sambon spelar Playstation. Förkylningen känns bättre, trots den långa promenaden. Nå, jag får väl äta upp vad jag säger imorgon igen. Nyaste nytt är att denna förkylning som går varar i SEX VECKOR. Näe hörni, det hinner jag verkligen INTE med!

Alanya 2014 - sista dagen och hemresan

Och så har vi kommit fram till Alanya-resans sista dag, torsdag. Vi steg upp runt halv nio. Packade ihop allt vi kunde, hoppa i simkläderna och traskade ner. Först frukostbuffet, sen några sista härliga timmar i solen och poolen. Vid elvatiden gick vi upp och böt till resekläder, packade det allra sista och lämnade rummet. Beställde varsin pizza nere vid hotellrestaurangen. Bussen till flygfältet kom vid 12-tiden, och vi fick tacka SunConnect SunPark Garden-gänget för denna härliga vecka. Kan absolut tänka mig att återvända hit nån gång igen! Älskar ju Alanya från förr, så varför inte?

Kalles sista Efes.
Bitterljuvt.
Pizza Hawaii, 10 poäng!
Hade nog lockat att stanna kvar vid poolkanten en vecka till...
Påväg ut från Alanya. Tack för denhär gången!
Snart framme i Antalya, bergen avtecknar sig vackert!
Lite kärlek.
"I'm a country girl".
I väntan på att timmarna skulle gå tittade vi på flygplanen genom rökrute-fönstret.
Spelade lite spel/läste lite bok också, samt åt mat på Burger King.

Klockan 17 lyfte planet från Antalya. Jag skojar inte när jag säger att jag läste hela hemresan. Da Vinci-koden var så spännande att jag nästan inte kunde lägga den ifrån mig när jag gick på toaletten, haha! Precis när vi landade i Vasa (runt 21:30) läste jag sista sidan. Lite vemodigt att vara hemma igen, som vanligt gick en vecka i solen alltför snabbt. Men visst var det skönt att komma hem till lite svalare väder. Och inget klår känslan när man stiger in genom dörren till sitt alldeles egna hem efter en vecka i hotellrum!

28 september 2014

Tävlar hos Linda


Linda har nu dragit igång en tävling i samband med Nyblom Kollén, där man kan vinna deras snygga runda bricka "Form" i svart färg. Jag känner att den skulle passa riktigt bra hemma hos oss, så håll tummarna för mig hörni! Vill ni också vara med och tävla kan ni göra det här.

Om att tappa gnistan

Jag trodde aldrig att detta skulle hända mig, men det gjorde det. Från första början har jag varit så motiverad, så fast besluten att göra dethär till mitt sätt att leva. Visst har det funnits dagar då jag knappt kommit mig upp ur soffan, dagar då jag fått släpa mig själv iväg uppför backen. Men jag har alltid kommit mig iväg, hur dåligt det än känts före. Och alltid har jag varit så glad för att jag gick iväg, aldrig har jag ångrat det en endaste sekund. Det ända som nånsin satt käppar i hjulet för min motivation är om jag varit sjuk. Jag har hållit mig hemma, vilat upp mig tills jag varit frisk nog att börja om igen. Lite mer motiverad, lite ivrigare har jag kämpat på. Aldrig låtit nåt stoppa mig. Men nu har jag mött en vägg, och riktigt ordentligt. Jag är på väg neråt, och jag vet inte hur jag stannar tåget. Allt jag kan tänka på är att jag kastar bort allt jag kämpat för det senaste året. Jag har tappat gnistan. Bokstavligen, jag kommer mig inte till Gnistan, gymmet, längre. Det har snart gått 2,5 veckor sen vi kom hem från resan, och jag har bara kört ett armpass. På 3,5 veckor har jag knappt rört på mig alls. Och det känns fruktansvärt, samtidigt som jag börjar finna en glädje i det.

Låt mig ta det från början. När vi kom hem från resan blev jag nästan genast förkyld. Hann med detdär ena armpasset, och sen var det kört. Har försökt hålla igång med promenader, smugit in ett zumbapass till och med. Men varje gång jag känner mig friskare, så slår förkylningen till dubbelt hårdare igen nästa dag. När jag känner mig friskare och kanske kunde släpa mig iväg till gymmet, ekar det i huvudet "du ska vila tills du är helt frisk". Jag intalar mig själv att jag ännu är sjuk, så jag inte ska behöva gå. För jag vet hur hårt det kommer suga att börja om från noll. Igen. För denhär gången kommer jag verkligen få börja om från noll. 3,5 veckor av dåliga matvanor och inget tränande har verkligen satt sina spår. Jag får tårar i ögonen varje gång jag går förbi en spegel. Vill inte titta på mig själv i duschen. Undviker nytagna bilder på mig själv. Och det är så sjukt, för om vi går tillbaka 4 veckor i tiden var jag SÅ NÖJD med mig själv. Aldrig varit mer stolt över vad jag åstadkommit. Nu är allt som bortblåst, och det tar livet av mig, det gör det verkligen.

Jag vet inte hur jag ska hitta dendär gnistan igen, hur jag ska hitta träningsmotivationen, motivationen att äta BRA mat, och inte bara GOD, hur jag ska skrapa upp mig själv från soffan. För vet ni, det är faktiskt riktigt jävla skönt att sitta på dendär soffan. Bara zappa mellan tv-kanalerna, äta ett halvt paket glass och inte göra ett skit. Och det oroar mig nåt fruktansvärt att jag känner såhär. Var är dendär rastlösheten i min kropp? Var är energin jag alltid har, viljan att göra, behovet att hela tiden ha nåt på gång? Blev jag faktiskt såhär förslappad under semestern? Eller är det denna så kallade "3 veckors förkylning" som var droppen för mig? Så länge jag kan minnas har jag haft tusen bollar i luften. Älskar när det hela tiden händer nåt, blir tokig av att inte ha några planer. Helt plötsligt känns det som om jag inte känner mig själv mera. Vem är dendär latmasken som stirrar tillbaka på mig i spegeln? Hur blev det såhär?

Allt jag önskar är att jag ska vakna upp en morgon och inte snora, inte vara tung i huvudet, inte känna mig trött eller vara kraxig i halsen. Önskar att jag vaknar upp och känner att NU JÄVLAR ska jag till gymmet! Vill öppna kylskåpet och inte alltid tänka "äh, det gör inget om jag äter ett till TUC-kex, jag har ändå sabbat hela denhär dagen, ja hela veckan egentligen". Jag blir så sjuhelvetes jävla arg på mig själv. Och jag vet inte hur jag ska komma mig ur denna onda cirkel jag bakat in mig själv i. Var hittar jag motivationen, hur slutar jag äta allt jag kommer över, om jag aldrig blir frisk? Det har alltid hängt ihop för mig, tränandet och ätandet. Jag menar, vem vill vräka i sig fem bullar och ett glasspaket efter att man varit på gymmet? Och vem vill äta kycklingsallad och hoppa över pastan när det ända man orkar göra är att zappa mellan tv-kanalerna?

Ja jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Varje dag vaknar jag och hoppas att jag är frisk så jag kan fortsätta mitt "vanliga" liv igen. Varje kväll tänker jag "hoppas jag är sjuk ännu imorgon så jag får ta det lugnt". Jag tror dethär säger nåt om min livsstil. Jag ser det som att det finns två alternativ just nu:
1. Fortsätta som jag gör nu tills det tar stopp, jag väger 90 kg igen och mår så jävla dåligt att jag slutar gå utanför dörren, eller 2. Jag får helt enkelt organisera om mitt liv lite, så det finns tid för både träning OCH slappande. Som det sett ut dethär senaste året har jag bara tränat och fokuserat på alla mina hobbys, gått på möten, donat på med diverse saker. Det har inte funnits många lediga dagar i mitt schema. Och visst, jag gillar faktiskt att ha det så. Mitt liv SKA vara hektiskt. Men KANSKE, bara kanske, kunde jag planera om, så jag åtminstone får EN hel dag i veckan då jag inte behöver göra ett skit? Jag tror jag är värd det.

Nä, omstrukturering av livet 1.0 börjar imorgon! Ut på en morgon PW, oavsett förkylning. Ska kontakta Sabina och fråga om hon kan göra upp ett nytt gymschema åt mig, för det jag har nu kommer jag inte mig tillbaka till efter denna svacka. Ska lämna en dag öppen i min veckoplanering, så finns det rum att göra absolut ingenting. Det ska inte finnas sådär många röda streck i min matdagbok nästa vecka, det lovar jag mig själv. Crappy style-livet var kul så länge det varade, men nu vill jag tillbaka till mina riktiga rutiner igen. Mimmi version 2.0 med både träning och vila. Hur svårt kan det vara?

Miles Vincent Clapham

Idag har jag och Kalle varit på dop. Det var Therese och Lewis' lilla baby Miles som blev döpt i Dragnäsbäck kyrka. Och vet ni - jag har fått äran att bli hans fadder! Här kommer några bilder från dagen:

 De lyckliga föräldrarna!
 Jag fick läsa en vers ur barnevangeliet.
 En annan fadder till Miles är Tees kompis Elsa från Sverige, som hon bodde ihop med i Barcelona.
 Man kan faktiskt sova sig igenom sin egen dopceremoni!
 Jag fick tända dopljuset.
 Och här ser ni min outfit för dagen: Röd kavaj, svart spetsklänning, rött bälte, leggins och bruna kilklackar.
 Fina familjen Clapham-Järnström!
 Miles och tant Mimmi <3
 Doptårtan var minst sagt häftig!
 Massa gott att äta...
 Skönt i tant Sassas famn!
 Brutalt!!!
 10 år, still going strong <3
Cutiepie!