23 juli 2015

När man älskar solen men inte tål värmen

Under vår resa kom jag underfund med en sak: Jag tål inte hetta! Ni anar inte hur varmt och fuktigt det var nere i Londons tunnelbana. Höll nästan på att svimma när det var så varmt. Svetten bara rann och det vinglade i skallen. Solen, den älskar jag, men värmen, den behöver jag inte nödvändigtvis.

Runt tjugofem grader är sådär passligt för mig. Visst, jag erkänner, det är nog riktigt skönt när man är i södern och termometern visar över 30-strecket. Men jag klarar inte av det nån längre tid. I Turkiet i höstas t.ex. var det väldigt tydligt. Låg och stekte i solstolarna, Kalle och jag, och efter ungefär en halvtimme var jag genomsvettig, varm och vinglig. Ett dopp i poolen var det enda som funkade för mig. Kalle däremot kunde ligga nästan hur länge som helst utan att behöva svalka sig med ett dopp.

Dethär hänger också ihop med att så fort det är soligt ute så måste jag ha nåt på huvudet. 10-15 minuter utomhus i solen utan keps på huvudet, och jag är stekt i skallen. Direkt jag sätter på kepsen så lättar trycket i kroppen. Underligt, kan man tycka, eftersom jag annars är så mörk i hyn. Men det har väl med hårfärgen att göra också, mörkt hår blir fortare varmt.

Har sagt det många gånger, och får säga det igen, jag är inte gjord för värme. Speciellt inte fuktig värme! Torr hetta går däremot lite bättre. Jag släktas nog min pappa på det viset, direkt det blir lite varmt eller jag anstränger mig så svettas jag. And it ain't pretty.

Grote Knip, Curacao 2012

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar