Alltså ibland undrar jag om jag inte lärt mig nånting i mitt 24,5-åriga liv. Varje morgon när alarmet ringer bannas jag över att jag fått för lite sömn under natten. Släcker av alarmet, gäspar och längtar tills jag får gå och lägga mig igen. Nå, efter en liten stund när jag kommit igång med morgonsysslorna brukar det kännas bättre, och vartefter dagen flyter på glömmer jag liksom bort att jag nånsin var riktigt trött. Eller jag antar att det är så det går till, eftersom jag sen begår samma misstag, kväll ut och kväll in. Brukar alltid säga åt Kalle
"ikväll ska vi no ga å sova tidit, va så fans tröitt i mårist!" och han brukar oftast hålla med. Men sen på nåt underligt vänster har vi lyckats fördriva kvällen med diverse aktiviteter och sysslor, och mitt i allt är klockan elva. IGEN. Och då har vi inte ens börjat fundera på att ställa oss i säng... Då ska det ännu borstas tänder och väljas kläder för nästa dag, kollas igenom diverse sociala medier och snackas lite om dagen som gått. Plötsligt är klockan halv ett. Och så börjar rumban igen nästa morgon när alarmet ringer. SUCK.
Den här tisdagen när klockan ringde var min första tanken
"voi helveti, ho svårt kan e vara att kom se i säng på kvelldan!?". Och så flöt jobbdagen på bra mellan nio och halv fem. Gjorde ugnskorv och rotmos till middag. Åkte iväg till Kalles mommo på lite uppdrag. Veckohandlade. Och sen var vi ännu till verkstan och bytte till vinterdäck på min bil innan jag hämtade upp Louise för veckans zumba. Sen jag kom hem strax före halv tio har jag inte gjort så mycket, ätit kvällsmål och duschat bara, men ändå har klockan redan hunnit bli före elva. Och jag är inte det minsta trött. Sambon spelar gitarr på soffan och jag undrar hur jag ska få masat min röv till sovrummet före elva. Jaja. Livets dilemman en sketen tisdag!
PS hälsa Kalle att han borde raka skägget, och inte bara klippa håret. Okej?
#elmustascho
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar