När kylan hittar in

Vet ni vad det värsta med att bo i ett gammalt hus är? Jo, att direkt det blir tillräckligt kallt ute så smyger sig kölden in. Genom dörrar och fönster kommer den, och fyller snart varje vrå och golvyta. Att gå på toaletten på morgonen är inget att se framemot. Locket till wc-stolen är nämligen så kallt att man får akta sig för urinvägsinfektion. Vilken jubelidiot kom liksom på att placera ett kallförråd i badrummet, med dörren riktat mot vessan!? Sovrummets temperatur brukar sjunka till runt 16-18 grader, och det hjälper inte hur man än drar ner rullgardinerna eller skruvar upp batterierna. Bara att hoppa i vinterpyjamasen och packa ner sig under täcket! Stickasockor är ett måste om man ska gå på det gamla trägolvet. Och se för allt i världen till att inte lämna kläder på golvet i sovrummet!

Men sen finns det ju förstås också positiva saker med att det är kallt ute. T.ex. att man med gott samvete får stanna inne största delen av dagen. Krypa ner djupt under filten i soffan. Eller att man har orsak att elda i spisen, och dricka en stor kopp te. Att man kan gå omkring i myskläder hela dagen, utan att svettas ihjäl. Det är så väldigt sällan jag kan använda stickade plagg, än mindre sova med långbyxor, varmblodig som jag är. Och det allra bästa? Frusna fönster som gnistrar i vintersolen.

 

Jag och tjängan trotsade kylan och gick ut på en 50 minuters promenad. I -18 grader. Är vi helt tokiga, kanske någon undrar, och det kan jag lite hålla med om så här i efterhand... Hade nämligen förfrusit låren ganska ordentligt efter dedär 4,3 kilometrarna. Nå, det släppte efter en varm dusch och en kopp te framför brasan. Nu kan jag i lugn och ro ligga här i sovrummet och surfa medan sambon kollar ishockey i vardagsrummet. Och vet ni, imorgon får jag äntligen dricka lite mer än en Aloe vera-shot till frukost! Oh the joy.