3 december 2017

Önskeinlägg: Tvåspråkighet i uppfostran

I min frågestund hade Minna en riktigt bra kommentar åt mig, som jag faktiskt tänkt skriva om själv också i något skede. Nu fick jag ju helt enkelt ta på mig tänkarhatten lite tidigare och fundera ut ett bra svar. Frågan löd så här: "Jag minns hur du för länge sen i bloggen skrivit om språk och fundera på din tvåspråkighet. Hur funderar du idag och vad kommer ni prata med babyn?"

Kort bakgrundsfakta angående min egen tvåspråkighet: Min mamma är svenskspråkig, och pappa finskspråkig. Mamma kommer från en tvåspråkig familj, pappa från en fullständigt finskspråkig. Har själv alltså både lystrat till och själv talat finska och svenska om vartannat hela livet. Gick min lågstadietid i finsk skola, men sen dess har jag blivit rätt försvenskad. När jag flyttade hemifrån som 18-åring träffade jag inte längre min pappa dagligen, och finskan började falla bort mer och mer. Men visst har jag försökt använda den mellan varven, för att inte helt glömma bort. Ändå känner jag mig rätt ringrostig när det kommer till finskan, måste jag erkänna! Tar nog en stund innan jag "kommer in i det", så att säga, när jag ska börja en konversation på finska..

Har redan länge innan jag själv blev gravid funderat på hur jag ska göra med mina egna barn. I något skede kanske jag hade satt hoppet på att den blivande pappan skulle vara finskspråkig, så jag skulle slippa den delen.. Men så blev det ju alltså inte. Sebastian kommer från en svenskspråkig familj, där hans pappa visserligen är tvåspråkig, men aldrig pratat finska med sina barn. Känner själv att jag vill att mina barn ska kunna både finska och svenska, för att de har det mycket lättare i livet sen. Vet sååå många som är här från Oravais-trakten som knappt kan finska alls, och har/haft det kämpigt i skolan/ med att hitta jobb på grund av det. Vet också att vår baby inte kommer att träffa sin morfar eller mina farföräldrar så mycket att hon skulle få tillräckligt med finska därifrån.

Så Sebastian och jag har kommit fram till att jag ska försöka prata finska med barnet. Hur det sen kommer gå är en helt annan historia... Finska kommer absolut inte naturligt för mig, åtminstone inte utan en liten ansträngning och lite träning. Det är heller inte mitt känslospråk, och vet att många inom språkforskningen är emot att man ska "lära ut" något som inte sitter helt hundra för en själv. Men känner att jag vill ge det en chans, och om inte annat så är det ju bra träning för mig själv också! Dessutom så är ju inte barnens finska på någon sådan nivå att jag inte skulle klarar av det, så med rätt inställning tror jag nog att det ska gå. Bara jag börjar från dag ett, och inte tänker att jag ska prata finska med barnet först från 1 års ålder, etc. Då misstänker jag det blir svårare att ställa om!

Frågor på he?

7 kommentarer:

  1. Dehär me att vi (jag..) sku lär pojkan finsk va å en ganska självklar tanke vi vårt till först. Tå Melvin va under 1 år kuna ja nog sjung åt an på finsk å läsa olika rimm å korta lekar, men e känsta äntå aldri riktit naturligt. Och liti liksom te har no jag å blivi både ringrostig å osäker gälland finsk efter att man flytta hemifrån å int använd e lika ofta. Nu pratar ju mamm finsk me dem båda och ibland kan ja nog prat en del finsk å, Melvin förstar nog he mesta och Hampus märker man att småningom böri första grundord. Men man får nog ansträng se för att e ska ga igenom ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa-a, väldigt knepigt! Vejt ju själv att ja int e såpass finskspråkig att e kommer kännas naturligt, men får väl bara försök och si hur e blir. Sku ju så jättegärna vila ge finskan "gratis" åt mina bån så di int behöver kämp lika myki i skolan som mang ader har gjort..

      Radera
  2. I början då pappan va hemma så gick det överhuvudtaget int att tala finska, kändes onaturligt och konstigt (svenska som känslospråk) .. men då pappan for tillbaka till arbetet efter några veckor så funkade det bättre och bättre och nu då sonen är 1,5 år så kan ja int ens tänka mig att tala svenska med honom. De gäller att öva sig på att tala, det kommer nog sedan till sist och blir naturligt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan tänka mig att det är knepigare då pappan e hemma, gissar nog det kommer kännas konstigt för mig också.. Får kanske sikta på att ta det sen när vi e ensamma, jag och bebben ;) och som du säger, det gäller ju att öva sig och försöka, så kanske de känns bra efter en tid!

      Radera
  3. Jag måst å kommenter.. Min mam ha prata finsk med me men papp e svenskspråkig. Ja tänkt ju såklart ja sko å prat finsk me mina 2 barn men he va it så enkelt. Först gick it e alls, e böra ga betär tå fösta båni fylld 1 år å on va meir med. Ja läser allti böcker på finsk, å fösöker prat myki i vardagen. Men känner ingen press på att prat finsk precis heila tidin för he klarar ja itt åv. Men entå ha on nog lärt se å kan nog prat både svensk och liti finsk fast it ja ha jåort som man "ska jär". :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tär har du kanske en point, att he känns mejr normalt att pladder åpå på finsk san tå båni ens föstår naliti va man säger ;) men just sånger och sagor osv på finsk kan man ju läsa från första början. Kommer minst sagt bli intressant ti si hur e funkar för me, men åtminstone har jag som målsättning att försök halld me ti finska. Sen hu e gar i praktiken lär ju vis se!

      Radera
  4. Jag hade no lite ångest före vår dotter föddes, int för att tala finska med henne men mer för att ja då sku ge upp min identitet lite, jag kommer nu vara den finska i hennes ögon och kanske int den tvättäkta finlandssvensken jag känner mig som. Själva språket kom sen naturligt från första stund, men lustigt nog hade pappan svårt att hålla sig till svenskan när jag körde på på finska, efter ca 4mån hade vi båda nog hittat vår språkliga position :'D
    -J

    SvaraRadera