Ibland kan jag bli helt förbluffad av att det gått så kort tid sen jag och Sebastian blev ett par. Det är en underlig känsla som är svår att beskriva, men det var som om vi redan från första stund hörde ihop på ett sätt. Klickade från dag ett, passade ihop som två pusselbitar. Som om vi kände varann utan och innan efter bara en kort tids umgänge. Om jag inte själv visste bättre skulle jag tro att vi varit tillsammans i närmare tio år, och inte bara två. Allt gick så fort också, och jag vet att det säkert är många som skakat på huvudet åt just det. Men vad ska man egentligen vänta på, när det känns så rätt, när man är så säker på vad man vill? Vi bodde mer eller mindre tillsammans från dag ett. Officiellt blev vi sambor efter ett halvår. Förlovade oss efter lite över ett år. Blev gravid kort därefter, och nu när vi firar tvåårsdagen har vi en älskad dotter med oss. Till hösten blir vi hoppeligen husägare. Och sen är det väl bara resten av livet framför! Tänk att livet ändå blev som jag alltid önskat, om än genom en längre och svårare väg än jag först trott..
Jag vet inte hur jag ska beskriva kärleken till denna man på något annat vis än att det måste ha varit meningen att mitt liv blev precis som det blev, i just den stund som det blev det. Det finns ingen annan rationell förklaring till hur jag annars skulle sitta just här idag. Om man tror på ödet, så var det säkert ödet som förde ihop oss. Får väl tacka högre makter för det, i så fall!
Störst av allt är kärleken <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar